Jag orkar inte ens snacka mer politik.
Jag har varit engagerad i fyra år, väntat på att äntligen få vara med och påverka men nu känns det ändå inte tillräckligt. Känns hopplöst. Vill inte bo i ett rasistiskt emoland med ungefär nio miljon besserwissrar som alla har en egen uppfattning om vad som är bäst för vårt deprimerade, wannabe Sverige. Yttrandefrihet i all ära men jag är så besviken. Besviken på att vi äckliga svenskar måste skylla på andra för att vi gått in i en låg konjuktur. Fan, är det inte något man lär sig redan som liten, att inte skylla ifrån sig?

Jag är besviken för att vi antagligen kommer få se äckliga SD i riksdagen.

Jag är besviken för att socialdemokraterna inte satsat mer på att föra övertygande politik. Men hur lätt är det att propagera för ett enat Sverige när alldeles för många svenskar redan är övertygade om att vi inte vill vara enade. Att vi vill slänga ut folk ur vårt fiiiiiina, gröna land med våra röda stugor med vita knutar.

Jag är besviken. Så sjukt besviken. Känns som om jag inte känner någon längre. Rasismen har blivit så accepterad men om någon anser att allting blir bra i vårt land om vi skickar ut invandrare är det uppenbart att jag inte har känt den personen förrän nu. Och tyvärr finns det allt för många med dessa åsikter.

"Men man får ju tycka vad man vill!"

Nej det får du inte. Om du vill hata muslimer kan du väl åka till Södertälje och säga det. Inte? Nähä. Håll käften då.

"Man är inte rasist bara för att man inte tycker att de ska få komma hit fler!"

Jo. Det är man.

Fuck Jimmy Åkersson som fick det att bli accepterat att vara rasist 2010.

Det finns inga ursäkter för såna åsikter.