Kaffe-med-mjölk Ponny

Det luktar mat.

Jag har en lutande vägg. Det är lite mysigt.

Sängen är stor, jag kan nästan sova i den på tvären. Mys.

Inne i Holdens ord. Holdens liv. Allting är phony.

Jag läser en okänt människas ord. Betraktar ett okänt liv på avstånd.

Ponnierna fick mitt hjärta att smälta. Ville bara klappa, lukta, gosa med de små underbara djuren.

Saknar min ponny så att det gör ont i hjärtat. Kommer jag aldrig mer se honom? Min ponny. Vi galopperade genom vintern, slirade ned för backar och jag knep ihop ögonen när hovarna gled men ponnyn hade kontroll. Jag följde bara med.

-
Huvudet nere i snön, men ingen tid att förlora. Jag snubblar upp, "PONNYYYY!"
Snön är djup, men ponny har stannat. Han ser på mig. Jävla söta häst.

-
Mina läppar på hans mjuka mule. Puss ponny.

-
Galopp och jag efter fortare än jag någonsin sprungit. Folk tittar förundrat när hästen kommer springande på egen hand med mig 15 meter efter. Han stannar och börjar äta gräs.

-
"Fuck, stå still!"
Ponny vägrar stå stilla. Och jag vägrar ge mig. Jag SKA upp igen!
Kämpar i 20 minuter men sedan är jag uppe igen. Envisa ponny.

-
"Jag kommer sakna dig så."
Ponny är tyst. Jag klappar honom en sista gång. Han strosar glatt iväg genom hagen, lämnar mig kvar. Allt som finns i hans huvud är tankar på det saftiga gräset.
"Hej då ponny."





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0